shitpaper

Studerade mina kunder i kassan i kväll. Man sitter där och ser den ena efter den andra passera. En del stressade, andra irriterade. Barn som skriker och gapar. Liv som rullar förbi. Två kundvagnar i bredd.
Här är några jag hade i kväll:

Fru Fin, hostade lite diskret. La upp plånboken med utrotningshotat ormskinn på disken. American express, guldkort, hon liksom viftade med det för att alla skulle. Handlade bara delikatesser, inlagda pinjenötter i rosenolja  och olivpasta och diverse annat. Men på slutet försökte hon snika åt sig en kasse gratis. Trodde hon ja.

Lite senare stod två lebbor och hånglade i kön. Tyckte först det var en man och en kvinna som stod där och slickade varandra i ansiktet, men så  började den ena prata. De får gärna hångla i kön, bara de inte klär av sig nakna.
Familjen abdullah, med sju åtta ungar, köpte fem kilo paprika, sju liter olja, tio kilo lök och tre femkilos vetemjöl. De skulle kunna lära alla socialfallssvennar som handlar på rekvisition hur man lever billigt i Sverige.

Flörtaren. Han är rätt trevlig. Snackar vitt o brett. Men han tror inte att man ser att han har en ring på fingret.
Man bara väntar på att han ska bjuda ut en. Liksom dröjer sig kvar, tar tjugofem minuter att plocka ner tre liter mjölk och en påse tomater. Han var också i min kö ikväll.

Jag-ser-inte-kassörskan-därför-hälsar-jag-inte. Den sorten finns det gott om. Man blir behandlad som luft.
Först har de stått och tittat. Verkligen rekogniserat situationen. Men när det blir deras tur. Då. Vänder sig om, tittar i backen eller helt enkelt skiter i att hälsa. Även om man gör det två gånger. Ja ja, det är dom som har problem, inte jag.

Sist hade jag en liten kines med trasigt kort, hon vände och vred på det. Ihoptejpat åt alla håll. Men det funkade och hon sken som en sol och nästan bockade och bugade.
/ Mamman